Himlen över Bulgarien

Solen i bulgariska seder: Enjovden, Ignazjden och jul

Solstånden är ett astronomiskt faktum som beror på jordaxelns lutning. Den bulgariska folkkalendern har markerat dem med högtider: Enjovden på sommaren, Ignazjden och jul på vintern. Här håller vi vetenskap och tradition tydligt åtskilda.

Astronomin: varför solstånd uppstår

Jordaxeln lutar cirka 23,4 grader mot sin omloppsbana (ekliptikan). Två gånger om året lutar ena polen som mest mot Solen, och Solen står rakt över en av vändkretsarna. Dessa ögonblick är solstånden.

Junisolståndet infaller mellan den 20 och 22 juni. På norra halvklotet når Solen då sin högsta punkt vid solens middag, och för observatörer utanför tropikerna är dagen årets längsta. Decembersolståndet infaller mellan den 20 och 23 december. På norra halvklotet står Solen då som lägst vid solens middag, och natten är som längst.

Ordet ”solstånd” beskriver det vi ser. Under ett halvår tycks Solen stiga norrut, och under ett halvår rör den sig söderut. Vid varje solstånd verkar rörelsen stanna och byta riktning. Det ger oss också årstiderna. När nordpolen pekar mot Solen når mer solljus den norra halvan av planeten, och det är sommar. När den pekar bort finns det mindre solljus, och det är vinter.

Det är vetenskapen. Härnäst beskriver vi vad folkminnet har bevarat. Beskrivningarna bygger på publikationer om folkkalendern. För akademiska detaljer, se arbetet vid Institutet för etnologi och folklivsforskning med etnografiskt museum vid Bulgariska vetenskapsakademin.

Enjovden (Sankt Johannes dag): nära årets längsta dag

Enjovden firas den 24 juni, dagen för Johannes Döparens födelse (enligt ”Ordbok över bulgarernas folkliga andliga kultur”, Bulgariska vetenskapsakademin, 2018). I folkkalendern markerar den en vändpunkt i Solens gång och förknippas med sommarsolståndet. Det astronomiska solståndet infaller inte alltid på det datumet, så högtiden ligger ”nära” solståndet snarare än exakt på det. Enligt folktron når Solen sin topp och börjar sedan långsamt sjunka mot vintern. Därför säger man att vinterns avlägsna begynnelse tar sin början på Enjovden.

Seden som är mest målande hör till soluppgången. Man tror att Solen på högtidens morgon ”darrar” och ”leker”, och den som ser det får ett gott år. Enligt vissa berättelser steg man därför upp före gryningen.

En annan välkänd syssla är att samla örter. På Enjovden samlas medicinalväxter (enligt ”Ordbok över bulgarernas folkliga andliga kultur”, Bulgariska vetenskapsakademin, 2018). Det rör sig om seder och föreställningar, inte om råd. Högtiden handlar också om eldar, danser och sånger. Uppgifter om eldar på Enjovden är sparsamma och kommer främst från Thrakien (enligt Iv. Georgieva, ”Bulgarisk mytologi”). Högtiden har även andra namn, som Janevden och Ivanden (båda former av Sankt Johannes dag).

Ignazjden (Sankt Ignatius dag): den nya Solens ”födelse”

Ignazjden infaller den 20 december, i allra början av det tidsfönster då decembersolståndet inträffar. Enligt vissa tolkningar hänger den ihop med tanken på den nya Solens födelse, som i kalendern ligger nära vintersolståndet. En folksång berättar om Guds moder som har värkar från Ignat till jul. Därför ses Ignazjden som den första i raden av julhögtider.

Högtiden bär också namn som Idinazjden, Mlada godina (”Det unga året”), Nov den (”Den nya dagen”), Mlad mesets (”Unga månen”), Polaz eller Polazovden. Namnen antyder början på en ny cykel.

Många beskrivningar framställer elden som Solens jordiska bild. Att tända den jordiska elden är, enligt principen om imitativ magi, tänkt att stärka det himmelska ljuset under de dagar då det lyser svagast. Detta är en tolkning av seden, inte en astronomisk iakttagelse.

Den mest kända seden är polјazvane (första besöket). Husmödrarna lägger märke till vilken sorts person som först kliver över tröskeln. Besökaren för med sig önskningar inför det nya året. Det är också då Bŭdnik (”julbocken”, julstocken) väljs ut, trädet som ska brinna på hemmets eldstad på julafton. Koledarna (julsångarna) väljer en ledare och lär sig sina sånger.

Det finns också ett folkligt talesätt: från Ignazjden börjar dagen växa snabbare. Astronomiskt infaller den kortaste dagen kring solståndet. Efter den blir dagsljuset längre, långsamt och inte plötsligt. Folkkalendern talar i bilder, inte med stoppur.

Jul: ljuset återvänder

Jul, den 25 december, kommer några dagar efter solståndet. Den bulgariska traditionen firar den som en högtid för familjen, middagsbordet och julsånger. Etnografer kopplar den här tidens spådomar och önskningar till vintersolståndet. Ett exempel är en publikation där etnografen Diana Zjekova medverkar. Här möter vi tanken på ljus som återvänder, men i folkkalenderns anda, inte i astronomins.

Att läsa dem tillsammans

Astronomin förklarar varför Solen når sina högsta och lägsta punkter: axelns lutning. Traditionen ger dessa punkter mening: sommarens topp och det nya ljusets ”födelse”. De två motsäger inte varandra, så länge vi inte blandar ihop dem. Folkkalendern hävdar inte att Solen orsakar händelser. Den gör himmelsiakttagelse till en tid för gemenskap, sång och goda önskningar.

Du kan se datumen för solstånden och Månens faser i appens kalender: Månen och förmörkelser. Läs mer om solståndet och årstiderna i de relaterade artiklarna.

Ett separat ämne är de ”solära” helgedomarna som Perperikon och Tatul. Hypoteser om hur sådana helgedomar är orienterade behandlar vi för sig och anger alltid vems de är.

Positionerna i Astronativa är astronomiskt exakta. Tolkningen är till för inspiration. · Ordlista · Villkor · Integritet · Tack