Himlen – astronomi

Ekliptikan: Solens väg över himlen

Ekliptikan är Solens skenbara årliga väg bland stjärnorna, som egentligen är jordbanans plan projicerat på himlen. Månen och planeterna håller sig nära den eftersom deras banor ligger nära samma plan.

Vad ekliptikan är

Om vi kunde se stjärnor mitt på dagen skulle vi märka hur Solen sakta glider fram mot deras bakgrund. Under ungefär ett år drar den en hel cirkel runt himlen. Den skenbara vägen kallas ekliptikan. Namnet kommer från det grekiska ordet för förmörkelse (ékleipsis), eftersom sol- och månförmörkelser bara kan inträffa när Månen befinner sig nära den här linjen.

Solen förflyttar sig längs ekliptikan med knappt en grad per dygn. Därför förändras de stjärnor som syns på natten gradvis under årstiderna.

En spegling av jordens bana

Solen cirklar egentligen inte runt oss. Det är jorden som kretsar kring Solen. Men när vi rör oss längs vår bana verkar Solen förskjutas mot de avlägsna stjärnorna. Ekliptikan är alltså jordbanans plan förlängt ut till himlasfären, den tänkta sfär där vi markerar stjärnornas positioner.

Ekliptikan är ingen fysisk linje i rymden. Den är ett geometriskt resultat av vår position och rörelse. Astronomer använder den som grundläggande referensplan för solsystemet, och ekliptikala koordinater (longitud och latitud mätta i förhållande till den) är praktiska för att beskriva Solen, Månen och planeterna.

Lutningen mot himmelsekvatorn

Jordaxeln står inte vinkelrätt mot jordbanan. Den lutar ungefär 23,4 grader, ett värde som kallas ekliptikans snedhet. Därför lutar himmelsekvatorn, alltså jordens ekvator projicerad på himlen, med samma vinkel mot ekliptikan.

De två cirklarna korsar varandra i två punkter, dagjämningarna, som du kan läsa om i Dagjämning. När Solen passerar dem är dag och natt ungefär lika långa. De punkter som ligger längst från ekvatorn är solstånden, i juni och december.

Den här lutningen skapar årstiderna. På sommaren på ena halvklotet står Solen högt och dagarna är långa; på vintern står den lågt och dagarna är korta. Avståndet till Solen är inte huvudorsaken.

Under tusentals år förskjuts skärningspunkterna långsamt på grund av precession, jordaxelns gradvisa vacklande.

Zodiakbältet

Runt ekliptikan har observatörer sedan antiken beskrivit ett brett band som kallas zodiakbältet. Traditionellt sträcker det sig cirka 8 grader åt vardera sidan om ekliptikan. Solen, Månen och de planeter som syns för blotta ögat rör sig alla inom det.

De stjärnbilder som ekliptikan korsar kallas ofta zodiakens stjärnbilder. De gränser mellan stjärnbilder som Internationella astronomiska unionen (IAU) har fastställt är fasta och olika stora, så ekliptikan går i själva verket genom 13 stjärnbilder, bland dem Ormbäraren. Du kan läsa mer i Zodiakens stjärnbilder och i förklaringen av varför det finns 12 zodiaktecken. IAU erkänner totalt 88 stjärnbilder; se 88 stjärnbilder.

Varför Månen håller sig nära

Månens bana runt jorden lutar cirka 5,1 grader mot ekliptikan. Därför syns Månen alltid nära Solens väg, men inte exakt på den. Den korsar ekliptikan i två punkter som kallas månnoder. Förmörkelser inträffar när en nymåne eller fullmåne sammanfaller med ett läge nära en nod. Mer i Månnoderna i astronomin.

Varför planeterna följer en liknande väg

Planeterna är inte utspridda åt alla håll. Solsystemet bildades ur en roterande skiva av gas och damm kring den unga Solen. Planeterna tog form i den skivan, så deras banor ligger ungefär i ett gemensamt plan, nära ekliptikan.

De flesta planetbanornas lutningar är små: Merkurius cirka 7 grader, Venus cirka 3,4, Mars cirka 1,9, Jupiter cirka 1,3 och Saturnus cirka 2,5. Därför syns de här världarna från jorden alltid inom ett smalt band kring ekliptikan. Dvärgplaneten Pluto är ett undantag, med en lutning på mer än 17 grader, så den kan hamna långt utanför bältet.

Om du följer en planet längs ekliptikan kan du se en märklig effekt: den verkar röra sig bakåt en tid mot stjärnorna. Det är en optisk effekt av de olika banhastigheterna, som beskrivs i Retrograd rörelse.

Så hittar du den på himlen

Föreställ dig ekliptikan som en båge från öster till väster som Solen och Månen följer. Om du på kvällen ser en ljus, stadig ”stjärna” nära den linjen kan det mycket väl vara en planet. Planeter ligger ofta ungefär längs samma båge, och en smal månskära passerar ibland nära dem. Stjärnkartor i appar och 3D-kartor ritar ut ekliptikan som en linje, vilket hjälper dig att skilja planeter från stjärnor.

Kort sagt binder ekliptikan samman jordens bana, årstiderna, förmörkelserna och planeternas rörelser till en sammanhängande bild av himlen.

Positionerna i Astronativa är astronomiskt exakta. Tolkningen är till för inspiration. · Ordlista · Villkor · Integritet · Tack