Himlen – astronomi

Månens noder: där Månens bana korsar ekliptikan

Månens noder är de två punkter där Månens bana korsar ekliptikans plan, alltså Solens skenbara väg över himlen. Banan lutar ungefär 5 grader, så de flesta nymånar och fullmånar missar linjen mellan Solen och Jorden. En förmörkelse inträffar bara när månfasen sammanfaller med att Månen befinner sig nära en nod.

Månbanans lutning

Månen går runt Jorden ungefär en gång i månaden, medan Jorden och Månen tillsammans färdas runt Solen. Solens skenbara årliga väg över himlen kallas ekliptikan och ligger i samma plan som Jordens bana. Om Månens bana låg exakt i det planet skulle Månen vid varje nymåne hamna framför Solen, och vid varje fullmåne skulle den passera genom Jordens skugga. Då skulle vi få förmörkelser varje månad.

I verkligheten lutar Månens bana ungefär 5 grader mot ekliptikan. Det låter lite, men det räcker. Solen och Månen verkar var och en ungefär en halv grad breda, så de flesta månader passerar nymånen ovanför eller under Solen, och fullmånen passerar ovanför eller under Jordens skugga. Därför är förmörkelser särskilda händelser och inte en månatlig rutin. Du kan läsa mer om fasernas kretslopp i artikeln om månfaser.

Uppåtgående och nedåtgående nod

Två lutande plan skär varandra längs en rät linje. Månbanans plan skär därför ekliptikans plan i två motsatta punkter, som kallas månens noder (av latinets nodus, ”knut”):

• Den uppåtgående noden är där Månen går från ekliptikans södra sida till den norra;
• Den nedåtgående noden är där den går från norr till söder.

Mitt emellan noderna är Månen som längst från ekliptikan, ungefär 5 grader norrut och sedan söderut. De två noderna ligger exakt mitt emot varandra, så linjen som förbinder dem, nodlinjen, går genom Jordens medelpunkt.

Tiden det tar för Månen att återvända till samma nod är den drakoniska månaden, ungefär 27,2 dygn. Den är något kortare än den siderala månaden (ungefär 27,3 dygn) eftersom själva noderna förskjuts, som beskrivs nedan.

Förmörkelsesäsonger

En förmörkelse kräver två villkor samtidigt:

1. Rätt fas: nymåne för en solförmörkelse eller fullmåne för en månförmörkelse;
2. Månen befinner sig nära en av noderna, så att den ligger nästan på ekliptikan.

När Solen rör sig längs ekliptikan kommer den nära nodlinjen två gånger per år, med lite under sex månaders mellanrum. Dessa tidsfönster kallas förmörkelsesäsonger. Varje säsong varar drygt en månad, och under den kan en nymåne och en fullmåne infalla tillräckligt nära en nod för att ge förmörkelser. Vanligtvis inträffar två förmörkelser under en säsong, ibland tre.

För Solen tar det ungefär 173,3 dygn att färdas från en nod till nästa. Att återvända till samma nod tar ungefär 346,6 dygn, vilket kallas förmörkelseåret och är kortare än kalenderåret. Därför kommer förmörkelsesäsongerna ungefär 19 dagar tidigare i kalendern varje år.

NASA har detaljerad information och kataloger över tidigare och kommande förmörkelser, inklusive kartor som visar var var och en syns.

Noderna driver bakåt

Månens bana ligger inte fast i rymden. Främst på grund av Solens gravitation roterar nodlinjen långsamt i motsatt riktning mot Månens egen rörelse, det vill säga västerut längs ekliptikan. Detta kallas nodernas regression. Ett helt varv tar ungefär 18,6 år, eller omkring 19 grader per år.

Det här är en verklig förändring i banans geometri. Den är inte detsamma som planeternas skenbara retrograda rörelse, som är en visuell effekt av vår utsiktspunkt på Jorden.

Cykeln på 18,6 år har synliga följder. Den påverkar hur högt eller lågt Månen går upp och ner under olika perioder, och genom sin effekt på den drakoniska månaden ligger den också bakom sarocykeln (cirka 18 år och 11 dagar), efter vilken förmörkelser upprepas med liknande geometri.

Astronomer skiljer också mellan den medelnod som rör sig jämnt och den sanna (oskulerande) noden, som inkluderar små störningar i banan. De skiljer sig med mindre än två grader: medelnoden är nodlinjens genomsnittliga läge och den sanna noden är dess ögonblickliga läge.

Noderna i astrologisk tradition

Detta är en kulturell tradition, inte ett astronomiskt faktum. I västerländsk astrologisk tradition kallas noderna nordnoden och sydnoden och kopplas till teman som riktning i personlig växt och den välbekanta mark man utgår från. I den indiska (vediska) traditionen kallas de Rahu och Ketu, och i äldre europeiska texter drakens huvud och svans. Kopplingen är historisk: forntida observatörer märkte att förmörkelser sker nära dessa punkter och föreställde sig en drake som slukar Solen eller Månen.

En astrologisk tolkning är en impuls till eftertanke och inspiration, inte ett bevis för att noderna påverkar våra liv. Du hittar mer om symboliken i artikeln om månens noder i astrologin.

Kort sagt: en lutning på ungefär 5 grader är anledningen till att förmörkelser är sällsynta godbitar och inte månatliga händelser, och noderna är de punkter som avgör när himlen bjuder på en.

Positionerna i Astronativa är astronomiskt exakta. Tolkningen är till för inspiration. · Ordlista · Villkor · Integritet · Tack