Himlen – astronomi

Retrograd rörelse: varför planeter verkar gå bakåt

Retrograd rörelse är skenbar: mot bakgrundens stjärnor verkar en planet en tid byta riktning, men alla planeter fortsätter att kretsa runt Solen åt samma håll. Effekten uppstår för att vi tittar från en rörlig Jord som antingen går om de yttre planeterna eller blir omgången av de inre.

Skenbar rörelse, inte verklig

Följ en planet natt efter natt och du ser vanligtvis hur den långsamt driver österut mot de avlägsna stjärnorna. Det kallas prograd (direkt) rörelse. Då och då saktar planeten ändå in, stannar, glider västerut en tid, stannar igen och återupptar sin färd österut. Den bakåtgående sträckan är retrograd rörelse, av latinets retrogradus, som betyder ”att stiga bakåt”.

Det viktiga är att detta är en synvilla som beror på perspektivet. Alla planeter kretsar runt Solen åt samma håll, och ingen av dem vänder. Det som förändras är vinkeln vi ser dem från, eftersom vi själva befinner oss på en planet som också rör sig. Astronomer talar därför om skenbar retrograd rörelse.

Liknelsen med bilen som omkörs

Föreställ dig att du kör på en motorväg och kör om en långsammare bil. När du närmar dig syns den framför dig. I stunden då du kör förbi verkar den glida bakåt mot det avlägsna landskapet. När du har dragit ifrån verkar den röra sig i vanlig riktning igen. Ingen av bilarna stannade eller backade någonsin.

I rymden fungerar det på samma sätt. Jorden färdas längs sin bana med ungefär 30 kilometer per sekund. Mars, som ligger längre från Solen, rör sig långsammare, med cirka 24 kilometer per sekund. När Jorden hinner ikapp Mars och går förbi tecknar Mars, sett från oss, en liten slinga eller sicksackrörelse mot stjärnorna.

Inre och yttre planeter

Mekanismen är densamma, men tidpunkten skiljer sig.

Yttre planeter (Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus). Deras retrograda fas är centrerad kring opposition, då planeten ligger mitt emot Solen på vår himmel och Jorden befinner sig mellan de två. Det är då Jorden går förbi planeten, så det är också då planeten är som närmast oss och som ljusstarkast, synlig hela natten. Läs mer i artikeln om opposition.

Inre planeter (Merkurius och Venus). De rör sig snabbare än Jorden och ser alltid ut att stå ganska nära Solen. Deras retrograda fas är centrerad kring undre konjunktion, då planeten passerar mellan Jorden och Solen och går om oss på innerbanan. Merkurius har sådana perioder några gånger om året, och varje period varar ungefär tre veckor. Venus har sällsyntare och längre perioder. Du kan läsa om Merkurius separat.

Solen och Månen är aldrig retrograda i den här meningen. Solen är systemets centrum, och Månen kretsar runt Jorden.

Mellan de två rörelseriktningarna verkar planeten stå still en kort stund. Det kallas en stationär punkt, och det är där slingan vänder.

Från Ptolemaios till Kopernikus

Antikens observatörer visste att ”vandrarna” (grekiska planetes) ibland gick bakåt, och det var ett verkligt problem för jordcentrerade modeller. Klaudios Ptolemaios förklarade i Almagest på 100-talet e.Kr. slingorna med epicykler: små cirklar som en planet rör sig på medan cirkelns centrum färdas runt en större cirkel med centrum nära Jorden. Modellen förutsåg planeternas lägen tillräckligt väl för att användas i århundraden.

I De revolutionibus orbium coelestium (1543) placerade Nicolaus Copernicus Solen i centrum. I den bilden följer retrograd rörelse naturligt: Jorden är bara en av planeterna, och när den går om en annan planet, eller blir omgången av den, uppstår en skenbar slinga. Inga stora epicykler behövs för att förklara slingorna.

Johannes Kepler visade senare att banorna är ellipser, och Galileis teleskopobservationer, som Venus faser, stödde den solcentrerade bilden. I dag beräknas planeternas lägen med stor precision med hjälp av efemerider, till exempel de som tas fram av NASA:s Jet Propulsion Laboratory.

Hur ofta och hur länge

Tiden mellan två på varandra följande oppositioner för en planet är dess synodiska omloppstid. För Mars är den cirka 26 månader, så Mars blir retrograd ungefär vartannat år och två månader. Ju längre bort planeten är, desto oftare sker det, eftersom Jorden hinner ikapp den oftare medan planeten själv flyttar sig mycket lite. Jupiter och Saturnus blir retrograda nästan varje år, och varje gång i ungefär fyra månader. Läs mer om Mars.

Så ser du slingan på 3D-himlen

På Astronativas 3D-himmel kan du själv följa en slinga:

1. Välj en planet som Mars och ställ in ett tidsspann på några månader kring opposition.
2. Slå på planetens spår mot stjärnorna och snabba på tiden.
3. Se hur spåret saktar in, stannar, vänder och sedan går framåt igen.
4. Byt till vyn ovanifrån av solsystemet. Där glider planeterna jämnt åt ett håll och slingan försvinner, vilket visar att den enbart beror på betraktningspunkten.

På den verkliga himlen kan du göra ungefär samma sak genom att markera en planets läge mot ljusstarka stjärnor med några dagars mellanrum. Som start kan du läsa hur du tittar på himlen.

Om du är nyfiken på hur den astrologiska traditionen tolkar den här perioden finns en separat artikel om retrograda planeter. Den här artikeln handlar enbart om astronomi: retrograd rörelse är banornas geometri, inte en förändring hos planeterna själva.

Positionerna i Astronativa är astronomiskt exakta. Tolkningen är till för inspiration. · Ordlista · Villkor · Integritet · Tack