Himlen – astronomi

Solstånd: årets längsta och kortaste dag

Ett solstånd är ögonblicket då Solen når sin nordligaste eller sydligaste punkt i förhållande till himmelsekvatorn. Det inträffar två gånger per år, runt 21 juni och 21 december. Orsaken är jordaxelns lutning på cirka 23,4°, inte att avståndet till Solen förändras.

Vad ett solstånd är

Ett solstånd är ögonblicket då Solen når sitt största vinkelavstånd norr eller söder om himmelsekvatorn. Avståndet är cirka 23,4°, lika mycket som jordaxelns lutning. Ordet kommer från latinets sol (Solen) och sistere (att stå still): under dagarna kring ett solstånd ändras Solens middagshöjd knappt alls, som om den tog en paus innan den vände tillbaka.

Det finns två solstånd varje år, runt 20–21 juni och runt 21–22 december. Ett solstånd är ett exakt ögonblick, inte en hel dag. När man talar om ”den längsta dagen” menar man den kalenderdag då ögonblicket infaller. Datumet kan förskjutas något från år till år, eftersom kalenderåret inte exakt motsvarar det astronomiska året och skottår rättar till detta. Mellan olika platser kan det skilja på grund av tidszoner.

Varför en dag är längst eller kortast

Årstiderna och dagsljusets skiftande längd beror på jordaxelns lutning. Axeln pekar i nästan samma riktning i rymden medan jorden kretsar kring Solen, så under en del av året lutar norra halvklotet mot Solen och under en del av året lutar det bort.

En vanlig missuppfattning är att sommar råder när jorden är närmare Solen. I själva verket är jorden närmast Solen i början av januari, mitt i norra halvklotets vinter. Avståndsförändringen har en liten effekt jämfört med lutningen.

Solens högsta och lägsta punkt

Under ett år följer Solen en bana över himlen som kallas ekliptikan. Den är lutad i förhållande till himmelsekvatorn, och därför stiger Solen högre och sjunker lägre på himlen under året.

• Vid junisolståndet står Solen vid sin nordligaste punkt. För observatörer i norr går den upp långt mot nordost, når sitt högsta middagsläge och dagen är som längst. Då står Solen i zenit över Kräftans vändkrets, cirka 23,4° nordlig latitud.
• Vid decembersolståndet står Solen vid sin sydligaste punkt. På norra halvklotet stannar den lågt, dess dagsbåge är kort och dagen är som kortast. Den står i zenit över Stenbockens vändkrets, cirka 23,4° syd.

Halvvägs emellan, när Solen korsar himmelsekvatorn, infaller dagjämningarna. Tillsammans ramar dessa fyra punkter in årstiderna.

Norra och södra halvklotet

Solstånden är motsatta på de två halvkloten. När norra halvklotet har sitt sommarsolstånd i juni har det södra sitt vintersolstånd, och tvärtom i december. I Australien eller Chile infaller den längsta dagen runt december.

Hur mycket dagslängden varierar beror på latitud:

• Vid ekvatorn ligger dagslängden nära 12 timmar hela året, och solstånden påverkar den knappt.
• Ju längre från ekvatorn du befinner dig, desto större skillnad mellan årets längsta och kortaste dag.
• Norr om polcirkeln (cirka 66,5° N) går Solen inte ned runt junisolståndet, midnattssolen, och går inte upp runt decembersolståndet, polarnatten. Söder om södra polcirkeln är det tvärtom.

En detalj som ofta missas

Den kortaste dagen sammanfaller inte med den tidigaste solnedgången, och den längsta dagen inte med den senaste. På mellersta nordliga breddgrader infaller den tidigaste solnedgången i början av december och den senaste soluppgången i början av januari. Orsaken är att soltiden, som en solklocka visar den, glider ifrån den jämna tiden på våra klockor under året, en effekt som kallas tidsekvationen. Den totala längden på dagsljuset är dock verkligen kortast vid decembersolståndet.

Solstånd i forntida monument

Många forntida samhällen byggde med dessa ögonblick i åtanke. Studiet av sådana samband mellan byggnader och himlen kallas arkeoastronomi.

• Stonehenge i England har en solaxel. Vid junisolståndet går Solen upp över Heel Stone längs monumentets huvudallé, och vid decembersolståndet linjerar solnedgången med samma axel i motsatt riktning. Monumentet byggdes i etapper för flera tusen år sedan.
• Newgrange i Irland är en cirka 5 000 år gammal gånggrift av sten. Kring soluppgången vid decembersolståndet tränger en ljusstråle in genom en öppning ovanför ingången och lyser upp den inre kammaren en kort stund.

Vi kommer kanske aldrig helt att veta vad dessa linjeringar betydde för byggarna. Forskare är försiktiga här: linjeringen kan mätas, medan dess betydelse förblir föremål för studier.

Högtider kring solstånden

Solstånden har länge varit tillfällen att fira. Dessa är kulturella traditioner, inte astronomiska fakta:

• I norra Europa förknippas vintersolståndet med jul (Yule) och sommarsolståndet med midsommar, som firas med eldar och blommor.
• I Kina är Dongzhi-festivalen runt decembersolståndet en tid för familjesammankomster.
• I Anderna hedrar Inti Raymi Solen runt junisolståndet, som är vinter på södra halvklotet.
• I Bulgarien knyts Enjovden den 24 juni i folktraditionen till midsommar och örtplockning.

Kort sagt

Solstånden visar hur jorden lutar i förhållande till Solen. De är det tydligaste synliga tecknet på ljusets årliga rytm: från den kortaste dagen, efter vilken dagsljuset börjar växa, till den längsta, efter vilken det långsamt avtar. För en större bild, se även Solen.

Positionerna i Astronativa är astronomiskt exakta. Tolkningen är till för inspiration. · Ordlista · Villkor · Integritet · Tack