Himlen – astronomi

Supermåne: Är Månen verkligen större?

En supermåne är en fullmåne (eller nymåne) som inträffar nära perigeum, den punkt i Månens elliptiska bana runt jorden där den är som närmast. Enligt NASA kan den se upp till cirka 14 % större ut i diameter och upp till cirka 30 % ljusare än en fullmåne vid apogeum, men skillnaden är svår att uppfatta utan en jämförelse.

Kortversionen

Supermånen är ett av de mest omtalade månfenomenen, men idén bakom den är enkel geometri. Månen cirklar inte runt jorden i en perfekt cirkel, så avståndet varierar. När en fullmåne sammanfaller med en förhållandevis nära punkt i banan kallar vi den supermåne. Effekten är verklig, men subtil.

Månens elliptiska bana

Månens bana är en ellips (en lätt tillplattad oval), inte en cirkel. Det genomsnittliga avståndet mellan jordens och Månens centrum är cirka 384 400 kilometer, men under en månad varierar det med tiotusentals kilometer. Banans excentricitet (ett mått på hur utdragen den är) är cirka 0,055: litet, men tillräckligt för att ändra månskivans skenbara storlek.

Jorden befinner sig i ellipsens ena brännpunkt, inte i mitten. Därför kommer Månen närmare och längre bort under varje varv, som tar cirka 27,5 dygn mätt från en närmaste passage till nästa. Läs mer om vår följeslagare här: Månen.

Perigeum och apogeum

Banans två ytterpunkter har egna namn:

• Perigeum (från grekiskan, ”nära jorden”) är den närmaste punkten, ungefär 360 000 kilometer bort, och drygt under 357 000 i de närmaste fallen.
• Apogeum är den fjärran punkten, omkring 405 000 kilometer, och något över 406 000 i extrema fall.

En fullmåne nära apogeum kallas ibland mikromåne, alltså en fullmåne som ser mindre ut eftersom den är längre bort. Varken ”mikromåne” eller ”supermåne” är en officiell astronomisk term, så det finns ingen enskild regel för hur nära som är tillräckligt nära.

Enligt NASA kan en fullmåne vid perigeum se upp till cirka 14 % större och upp till cirka 30 % ljusare ut än en vid apogeum. Den extra ljusstyrkan beror på Månens större vinkelstorlek, vilket innebär att mer reflekterat solljus når oss.

Varifrån ordet ”supermåne” kommer

Ordet kommer inte från astronomin. Det myntades 1979 av astrologen Richard Nolle för en nymåne eller fullmåne som inträffar när Månen är vid eller nära perigeum. Namnet har fått stor spridning, men astronomer använder det inte formellt. Det vetenskapliga namnet på situationen är perigeisk fullmåne (perigeisk syzygi).

När medierna tog till sig ordet blev det den populära benämningen på de närmaste fullmånarna. Därför kan olika källor räkna olika antal supermånar under samma år: det beror på vilken gräns man sätter för ”nära”. Supermånar kommer ofta i serier om några fullmånar i rad, eftersom tiden mellan fullmånar (cirka 29,5 dygn) är något längre än tiden mellan perigeer (cirka 27,5 dygn). Om faserna kan du läsa i Månfaser.

Hur stor är skillnaden för blotta ögat?

Månens genomsnittliga vinkeldiameter är cirka en halv grad. En skillnad på upp till cirka 14 % mellan den fjärrmaste och den närmaste fullmånen är en mycket liten förändring i vinkel. Utan ett referensobjekt och utan foton tagna med identiska inställningar är den svår att uppfatta. Därför ser många som går ut för att se en supermåne en vacker, ljus fullmåne snarare än en ”jättelik” sådan. Den extra ljusstyrkan är ofta lättare att märka än storleken, men även den är måttlig.

För att jämföra själv kan du fotografera fullmånen med samma objektiv vid perigeum och vid apogeum och lägga bilderna över varandra. Då blir skillnaden tydlig och mätbar.

Vissa supermånar sammanfaller med andra händelser, som en månförmörkelse eller en så kallad blå måne. Se även den blå månen.

Månillusionen nära horisonten

Den mest slående effekten vid månuppgången handlar inte alls om avstånd. Månen nära horisonten ser mycket större ut än när den står högt på himlen, men fotografier visar att storleken är praktiskt taget densamma. Detta är månillusionen: en perceptionseffekt, inte en fysisk förändring. Faktum är att Månen vid horisonten är något längre bort från oss än när den står högt, eftersom vi är nästan en jordradie (cirka 6 400 kilometer) närmare den när den står i zenit.

Forskare är inte helt överens om orsaken. En ofta diskuterad idé är att hjärnan jämför skivan med föremål på marken, som träd, byggnader och kullar, och därför uppfattar den som större. En annan gäller hur vi uppfattar avståndet till himlavalvet. Illusionen brukar vara starkare när landmärken syns.

Ett enkelt test: håll ett litet mynt på armlängds avstånd och jämför det med Månen vid horisonten, och sedan igen när Månen står högt. Du kommer att se att storleken är densamma.

Njut av en supermåne

Synen är mest imponerande vid månuppgången, när illusionen och en måne nära perigeum förstärker varandra. Välj en plats med fri horisont och lite ljusförorening. Fler tips: så betraktar du himlen.

En supermåne är en trevlig anledning att titta upp och minnas att himlakroppar rör sig längs ellipser, inte perfekta cirklar.

Positionerna i Astronativa är astronomiskt exakta. Tolkningen är till för inspiration. · Ordlista · Villkor · Integritet · Tack