Himlen – astronomi

Månen: Jordens följeslagare

Månen är Jordens enda naturliga satellit, i genomsnitt cirka 384 400 km bort. Den bildades med största sannolikhet efter en jättekollision mellan den unga Jorden och ett Mars-stort objekt för ungefär 4,5 miljarder år sedan. Vi ser alltid samma sida eftersom Månen roterar ett varv per omloppstid, något som kallas bunden rotation eller tidvattenlåsning.

Vad vi vet om Månen

Månen är Jordens enda naturliga satellit och vår närmaste stora granne i rymden. Dess genomsnittliga avstånd är cirka 384 400 kilometer och dess diameter är ungefär 3 474 kilometer, drygt en fjärdedel av Jordens. Tyngdkraften vid ytan är ungefär en sjättedel av den vi känner på Jorden, vilket är anledningen till att Apollo-astronauterna rörde sig med långa, studsande steg.

Månen kretsar kring Jorden på cirka 27,3 dygn i förhållande till stjärnorna. Fascykeln är något längre, cirka 29,5 dygn, eftersom Jorden under tiden också rör sig runt Solen. Du kan följa förloppet i vår artikel om Månens faser.

Ytan är täckt av nedslagskratrar och mörka slätter som kallas maria (latin för ”hav”). De är inte vatten utan stelnad basaltisk lava från forntida vulkanisk aktivitet. Månen har bara en extremt tunn exosfär (ett mycket tunt gashölje) och idag inget globalt magnetfält. Utan en tjock atmosfär som jämnar ut skillnaderna växlar temperaturen kraftigt: marken kan på dagen vara hetare än kokande vatten, medan natten sjunker långt under fryspunkten.

Reflektorer som lämnats kvar av Apollo-uppdragen gör det möjligt för forskare att skicka laserpulser mot Månen och mäta avståndet mycket exakt. Mätningarna visar att den avlägsnar sig från Jorden med cirka 3,8 centimeter per år.

Hur Månen sannolikt bildades

Den mest allmänt accepterade förklaringen är hypotesen om en jättekollision. För ungefär 4,5 miljarder år sedan antas den unga Jorden ha kolliderat med ett Mars-stort objekt, ofta kallat Theia. Skräp som slungades ut i omloppsbana samlades gradvis och blev Månen.

Flera ledtrådar stöder den bilden. Prover från Apollo har syreisotopförhållanden som är mycket lika Jordens mantel, och Månens lilla metalliska kärna passar ett scenario där främst yttre lager slungades ut. Detaljerna diskuteras fortfarande, till exempel hur mycket av Månens material som kom från Theia och hur mycket från Jorden, så det är rimligt att kalla detta den ledande modellen snarare än ett avslutat fall.

Bunden rotation: varför vi ser en sida

Månen roterar kring sin axel på exakt den tid det tar att kretsa kring Jorden. Detta kallas bunden rotation eller tidvattenlåsning. Därför vänder samma halvklot alltid mot oss.

Förklaringen är gravitationen. För länge sedan roterade Månen snabbare. Jordens gravitation skapade tidvattenbulor i Månen, och friktionen när bulorna förflyttades bromsade långsamt dess rotation tills den matchade omloppstiden. Många andra månar i solsystemet är låsta på samma sätt.

Baksidan är inte permanent mörk. Den får solljus precis som framsidan, vilket är varför ”baksidan” är ett bättre namn än ”den mörka sidan”. De första bilderna av den togs av den sovjetiska sonden Luna 3 år 1959. En svag gungning som kallas libration gör att vi med tiden kan se lite mer än hälften av ytan, cirka 59 procent.

Månen och tidvattnet

Havets tidvatten uppstår främst eftersom Månens dragningskraft skiljer sig över Jorden. Vattnet buktar ut mot Månen och på planetens motsatta sida, så många kuster upplever två högvatten och två lågvatten per månedygn, som är något längre än 24 timmar. Solen skapar också tidvatten, men svagare än Månen.

Vid nymåne och fullmåne ligger Solen, Jorden och Månen ungefär på rad, de två effekterna förstärker varandra och vi får kraftigare springflod. Vid kvartsfaserna motverkar de delvis varandra, vilket ger svagare nipflod. Verklig tidvattenhöjd beror också på kustens form, havsdjup och väder. För den allmänna fysiken, se vår artikel om planeternas gravitation.

Tidvattenfriktionen är också skälet till att Månen sakta avlägsnar sig och att Jordens dygn blir längre, med en mycket liten mängd.

Månen i kultur och kalendrar

De återkommande faserna hör till de äldsta och enklaste cyklerna på himlen att observera, så många kalendrar har byggts på dem. Ordet ”månad” kommer självt från Månen, på svenska och i många andra språk. Den islamiska kalendern är rent lunar, medan den hebreiska och den traditionella kinesiska kalendern är lunisolara. I den kristna traditionen bestäms påskdagen av en regel kopplad till den första fullmånen efter vårdagjämningen.

Månen fyller också myter, poesi och konst över hela världen. Vill du veta vad som händer när Jordens skugga faller på Månen kan du läsa om månförmörkelse, och för att förstå varför den kan se ovanligt stor ut nära perigeum, se supermåne. Om du är nyfiken på hur Månen tolkas som kulturell tradition snarare än som vetenskap finns en separat artikel om Månen i astrologin. Den här sidan håller sig till astronomin: Månen är en värld med egen historia, sammansättning och rörelse, och allt detta kan vi mäta.

Positionerna i Astronativa är astronomiskt exakta. Tolkningen är till för inspiration. · Ordlista · Villkor · Integritet · Tack