Himlen – astronomi

Meteorsvärmar: en kalender över stjärnfall

Ett stjärnfall är en meteor: ljusstrimman som uppstår när ett litet korn eller en liten sten av rymdskräp hettas upp och förångas i jordens atmosfär. En meteorsvärm uppstår när jorden passerar genom ett spår av skräp som lämnats av en komet eller asteroid. De mest kända är Kvadrantiderna (januari), Lyriderna (april), Perseiderna (augusti), Orioniderna (oktober), Leoniderna (november) och Geminiderna (december).

Vad ett stjärnfall egentligen är

Stjärnfall har ingenting med stjärnor att göra. Stjärnor är avlägsna solar, medan den ljusa strimman som blixtrar över himlen är en meteor, ett ljusfenomen som uppstår när en liten bit rymdmaterial träffar jordens atmosfär i mycket hög hastighet.

Tre liknande begrepp förväxlas ofta:

• En meteoroid är själva lilla kroppen medan den fortfarande är i rymden, allt från ett dammkorn till en stor sten. De flesta som ligger bakom vanliga stjärnfall är ungefär lika stora som ett sandkorn.
• En meteor är ljusstrimman vi ser när meteoroiden träffar atmosfären.
• En meteorit är en bit som överlever resan och landar på jordens yta.

Meteoroider träffar atmosfären med tiotals kilometer per sekund. NASA anger ett spann på ungefär 11 till 72 km/s. Vid sådana hastigheter är glöden inte vanlig förbränning. Föremålet komprimerar och hettar upp luften framför sig, och dess eget material förångas och lyser. Det sker på omkring hundra kilometers höjd, långt över molnen.

Kometer som ursprung

De flesta stora svärmar är kopplade till kometer. När en komet närmar sig Solen förångas dess is och frigör damm och små partiklar. Dessa stannar kvar längs kometens bana och sprids med tiden till en ström av skräp längs hela dess väg.

När jorden under sin årliga färd runt Solen korsar en sådan ström kommer partiklarna in i vår atmosfär, och vi ser en meteorsvärm. Därför återkommer svärmarna ungefär samma datum varje år: jorden når samma punkt i sin bana vid samma tid.

Inte alla svärmar kommer från en komet. Geminiderna är till exempel kopplade till 3200 Phaethon, som klassas som en asteroid. Kvadrantiderna hänger också ihop med en liten kropp som inte är en typisk aktiv komet. Gränsen mellan kometer och asteroider är suddigare än man en gång trodde.

Radiant och maximum

Om man följer en svärms meteorer bakåt verkar de utgå från ett litet område på himlen som kallas radianten. Det är en perspektiveffekt: partiklarna rör sig längs nästan parallella banor, precis som järnvägsspår verkar mötas i fjärran. Svärmar får sina namn efter stjärnbilden som innehåller radianten: Perseiderna (Perseus), Geminiderna (Tvillingarna), Leoniderna (Lejonet).

Du behöver inte titta rakt mot radianten. Meteorer kan dyka upp var som helst på himlen, och deras spår är ofta längre en bit bort från den.

Maximum är tiden då svärmen är som mest aktiv. Det beskrivs ofta med ZHR (zenithal hourly rate), det teoretiska antalet meteorer per timme under en helt mörk himmel med radianten rakt upp. I praktiken ser du färre på grund av ljusföroreningar, moln, låg radiant och månljus. De exakta maximidatumen förskjuts med ungefär en dag från år till år, så kolla en aktuell kalender, till exempel den som publiceras av International Meteor Organization (IMO).

Årets stora svärmar

Datumen är ungefärliga för ett typiskt år:

• Kvadrantiderna: början av januari (omkring 3–4 januari). Ett kort men intensivt maximum.
• Lyriderna: omkring 22 april, kopplade till kometen Thatcher.
• Eta-akvariiderna: omkring 5–6 maj. Skräp från Halleys komet; syns bättre från södra breddgrader.
• Perseiderna: omkring 12–13 augusti. En av de mest populära svärmarna på norra halvklotet, med partiklar från kometen Swift–Tuttle. Se Perseiderna.
• Draconiderna: omkring 8–9 oktober, kopplade till kometen Giacobini–Zinner. Aktiviteten varierar mycket mellan åren.
• Orioniderna: omkring 21 oktober. Också från Halleys komet; radianten ligger nära Orion.
• TaurIderna: oktober till november. Långsamma meteorer som ofta inkluderar ljusstarka eldklot; kopplade till kometen Encke.
• Leoniderna: omkring 17–18 november, från kometen Tempel–Tuttle. Vissa tidigare år gav de verkliga meteorstormar.
• Geminiderna: omkring 13–14 december. Ofta årets rikaste svärm. Se Geminiderna.
• Ursiderna: omkring 22 december, kopplade till kometen Tuttle.

Utöver dessa finns sporadiska meteorer, som inte tillhör någon svärm. Även en vanlig mörk natt kan du få syn på några per timme.

Tips för att titta

• Hitta mörker. Ta dig bort från gatlyktor. Ljusföroreningar är det största hindret.
• Kolla Månen. En ljus måne överröstar svaga meteorer. Titta på månfaserna och välj om möjligt en natt med smal skära eller nymåne.
• Ha tålamod. Ögonen behöver ungefär 20–30 minuter för att vänja sig vid mörkret. Undvik telefonskärmen, eller använd ett dämpat rött läge.
• Lägg dig ner och titta brett. En solstol eller en filt slår att stå upp i en timme. Du behöver ingen kikare eller teleskop; de snävar in synfältet. Dina ögon är det bästa verktyget.
• Tänk på tiden. Antalet meteorer brukar öka efter midnatt, när din sida av jorden vetter framåt längs sin bana runt Solen. Timmarna före gryningen är ofta bäst.
• Klä dig varmt, även på sommaren, och ta med en varm dryck.

Mer om förberedelser finns i Så tittar du på himlen. En klar natt kan du till och med se Vintergatan som fond till meteorerna.

De flesta meteorer är tysta och korta, en flimmer som varar en bråkdel av en sekund. Ibland dyker ett eldklot (bolid) upp, en meteor som är ljusare än Venus. Det är i sig en fin anledning att tålmodigt fortsätta titta uppåt.

Positionerna i Astronativa är astronomiskt exakta. Tolkningen är till för inspiration. · Ordlista · Villkor · Integritet · Tack