Himlen – astronomi

Orion: Jägaren på vinterhimlen

Orion är lätt att känna igen på tre ljusstarka stjärnor på en kort, rak rad: bältet. Runt det hittar du rödaktiga Betelgeuse, blåvita Rigel och Orionnebulosan (M42), ett moln där stjärnor föds. Den syns med blotta ögat som en svag suddig fläck i jägarens svärd.

Orion är en av de mest igenkännbara stjärnbilderna och ofta den första man lär sig hitta. Den är en av de 88 stjärnbilder som officiellt erkänns av Internationella astronomiska unionen (IAU), och den rymmer flera av de mest givande syner du kan se med blotta ögat eller med en liten kikare.

Så känner du igen Orion

Det bästa utgångsläget är bältet: tre stjärnor på en rak linje, nästan jämnt fördelade och med liknande ljusstyrka. Runt dem kan du se en form som liknar ett timglas eller en stor, lätt oregelbunden rektangel.

På norra halvklotet syns Orion bäst på vinterkvällar. Den går upp i öster, stiger mot söder och går ner i väster. Stjärnbilden ligger nära himmelsekvatorn och kan därför ses från båda halvkloten. Skillnaden är orienteringen: från söder ser figuren upp och ned ut jämfört med den vy som observatörer i norr är vana vid.

Bältet fungerar också som en pekare. Förlängd nedåt och åt vänster (mot sydost på nordliga vinterkvällar) leder linjen till Sirius, nattens ljusstarkaste stjärna; läs mer om Sirius. I motsatt riktning ligger rödaktiga Aldebaran i Oxen. Allmänna tips för observation finns i Hur du tittar på himlen.

Bältet och svärdet

De tre bältesstjärnorna heter Alnitak, Alnilam och Mintaka. Alla är heta, blåvita stjärnor, mycket större och ljusstarkare än Solen. De ser ut som en prydlig rad bara från vår synvinkel; i rymden ligger de på olika avstånd från oss och är inte grannar på en tät linje.

Mintaka, den västligaste bältesstjärnan, ligger nästan exakt på himmelsekvatorn. Därför går Orions bälte upp nästan rakt i öster och ner nästan rakt i väster, vilket gör det till en praktisk naturlig kompass.

Under bältet hänger en svagare lodrät rad av stjärnor och glödande fläckar: svärdet. Titta noga på mitten av det, så ser du att det inte riktigt är en stjärna utan ett litet suddigt sken. Det är stjärnbildens mest kända objekt.

Orionnebulosan

Orionnebulosan, även kallad M42 (numret i Charles Messiers katalog), är ett moln av gas och stoft där nya stjärnor föds. Den ligger ungefär 1 300 ljusår bort, vilket gör den till ett av de närmaste stora stjärnbildningsområdena. Ett ljusår är det avstånd ljuset färdas på ett år.

Med blotta ögat ser M42 ut som en svag, suddig stjärna. Redan en liten kikare avslöjar dess dimmiga sken, och ett litet teleskop visar den hop av unga stjärnor som finns i dess hjärta, Trapetset (en tät grupp av fyra huvudstjärnor). Den intensiva strålningen från dessa unga, heta stjärnor får gasen runtomkring att lysa.

Nebulosan har studerats med rymdteleskop som Hubble och James Webb. Bilder som NASA och ESA har publicerat visar trådar av gas och stoft och nyfödda stjärnor i imponerande detalj. Svagare grannar i stjärnbilden, som Hästhuvudnebulosan och Flamnebulosan, är mycket svårare att se och kräver mörk himmel och lämplig utrustning; vår guide Kikare eller teleskop kan hjälpa dig att välja.

Betelgeuse och Rigel

Två av Orions ljusstarkaste stjärnor markerar motsatta hörn av figuren. Betelgeuse sitter i det övre hörnet, till vänster sett från norra halvklotet, och har en tydlig rödorange färg. Rigel markerar det nedre hörnet på motsatt sida och är blåvit.

Betelgeuse är en röd superjätte: en enorm, (med stjärnmått mätt) sval och utvecklad stjärna vars ljusstyrka varierar över tid. Sent 2019 och tidigt 2020 mattades den ovanligt kraftigt, en händelse som fick öknamnet den stora förmörkelsen (Great Dimming). Astronomer kopplar den till ett moln av dammigt material som slungades ut och tillfälligt skymde en del av stjärnans ljus. Astronomer räknar med att Betelgeuse en dag slutar sitt liv som en supernova, men den exakta tidpunkten går inte att fastställa och ligger troligen långt fram i tiden. Mer i Betelgeuse.

Rigel är en blå superjätte, mycket het och ljusstark. Den är längre bort från oss, men lyser starkt eftersom den utstrålar enorma mängder energi. Färgkontrasten mellan de två stjärnorna speglar deras temperaturer: svalare stjärnor ser rödaktiga ut, hetare blåvita.

Myten om Orion

Det här är den kulturella sidan av berättelsen, inte astronomi. I den antika grekiska mytologin är Orion en mäktig jägare. Berättelserna varierar: i en välkänd version dödas han av en skorpion, vilket är varför de två aldrig syns på himlen samtidigt. När stjärnbilden Skorpionen går upp, går Orion ner. Jägare, krigare och andra gestalter har setts i den här stjärngruppen i många kulturer världen över, helt enkelt för att Orions ljusstarka stjärnor är svåra att missa.

Myter är fina vägvisare för fantasin, men de är inte vetenskapliga fakta. Orions stjärnor hör egentligen inte ihop: deras olika avstånd visar att figuren bara är ett mönster som projiceras på vår himmel. Det är just det som gör det så fascinerande att betrakta den: vi ser en välbekant form där universum är långt djupare än det ser ut.

Positionerna i Astronativa är astronomiskt exakta. Tolkningen är till för inspiration. · Ordlista · Villkor · Integritet · Tack