Himlen – astronomi

Betelgeuse: den röda superjätten i Orion

Betelgeuse är en röd superjätte i stjärnbilden Orion och kommer en dag att explodera som en supernova, men astronomer väntar sig inte att det sker snart på mänskliga tidsskalor: den vanliga uppskattningen är inom ungefär 100 000 år. Den stora nedtoningen 2019–2020 förklaras främst av ett moln av stoft, inte av en förestående explosion. Stjärnan är långt för avlägsen för att hota Jorden.

Vad är en röd superjätte?

Betelgeuse (alfa Orionis) är en av vinterhimlens mest kända stjärnor. Den markerar jägarens axel i stjärnbilden Orion och är lätt att hitta tack vare sin orangeröda färg, som står i kontrast till den blåvita Rigel på figurens motsatta sida.

En röd superjätte är en massiv stjärna i ett sent skede av sitt liv. När vätet i kärnan är förbrukat sväller stjärnan enormt medan ytan svalnar och blir rödaktig. Betelgeuse är gigantisk: beroende på uppskattning är dess radie flera hundra gånger större än Solens. Om den placerades där Solen finns skulle dess yta nå långt bortom Jordens bana, troligen också bortom Mars. Massan uppskattas till ungefär 15–20 solmassor och åldern till bara omkring 8–10 miljoner år, jämfört med cirka 4,6 miljarder år för Solen. Massiva stjärnor förbrukar sitt bränsle snabbt.

Avståndet till Betelgeuse är inte känt med perfekt precision. Uppskattningarna ligger mellan cirka 550 och 700 ljusår, vilket gör även dess exakta storlek osäker. Stjärnan är variabel: ljusstyrkan ändras i flera cykler, där den tydligaste varar ungefär ett år och en längre cirka sex år. Det är normalt för en stjärna i detta skede.

Den stora nedtoningen

Sent 2019 och tidigt 2020 märkte observatörer något ovanligt: Betelgeuse förlorade en stor del av sin ljusstyrka och blev svagare än på årtionden av observationer. Redan med blotta ögat såg Orion annorlunda ut. Händelsen kom att kallas den stora nedtoningen (Great Dimming).

Naturligtvis frågade sig många om det var ett tecken på en förestående explosion. Observationer med rymdteleskopet Hubble, teleskop vid Europeiska sydobservatoriet och andra instrument pekade på en vanligare förklaring. Enligt publicerade studier slungade stjärnan ut en stor mängd material från sin yta. När gasen rörde sig bort och svalnade bildades ett stoftmoln som skymde en del av stjärnljuset mot oss. En svalare fläck på ytan spelade också en roll. Efter 2020 återgick stjärnan till sitt vanliga mönster av variationer.

Händelsen är värdefull för vetenskapen, eftersom astronomer fick följa i detalj hur en superjätte förlorar massa. Så berikar sådana stjärnor rymden med tyngre grundämnen.

Blir den en supernova, och när?

Ja. Betelgeuse förväntas sluta sitt liv som en supernova av typ II, explosionen av en massiv stjärna. När kärnbränslet i centrum tar slut kollapsar kärnan och de yttre skikten blåses bort. En neutronstjärna är den mest sannolika kvarlevan, även om ett svart hål inte är helt uteslutet.

Svaret på ”när” är: vi vet inte exakt. Astronomer tror att stjärnan förbränner helium i kärnan och att explosionen sannolikt ligger tiotusentals år bort; uppskattningarna ligger ofta inom cirka 100 000 år. På stjärnornas tidsskala är det snart, men på människans är det inte det. Nedtoningen 2019–2020 var ingen varningssignal om ett förestående slut. Ingen kan förutsäga dagen.

När det sker märker vi det på två sätt. För det första bör neutrinodetektorer registrera en störtflod av partiklar innan ljuset blir synligt. För det andra blir supernovan mycket ljusstark, synlig även i dagsljus i flera veckor, och bleknar sedan gradvis. När den har bleknat ser Orion annorlunda ut, utan stjärnan som nu markerar jägarens axel. Som jämförelse bland himlens landmärken är Sirius nattens ljusstarkaste stjärna, medan Betelgeuse är bland de ljusstarkaste men varierar i ljusstyrka.

Är det tryggt för Jorden?

Ja. Betelgeuse ligger hundratals ljusår bort, medan farliga avstånd för en supernova är i storleksordningen tiotals ljusår. Explosionen kommer inte att skada vår planet, dess atmosfär eller människor. Det blir inga väderförändringar och ingen farlig strålning. De enda effekterna blir en sällsynt och vacker syn och en mängd nya vetenskapliga data.

Betelgeuse är också en bra ingång till stjärnhimlen: den ligger i Orion, en av de 88 stjärnbilderna som erkänns av Internationella astronomiska unionen (IAU). Du kan se den på vinterkvällar, och när du väl hittat den vet du hur en stjärna i ett sent skede av livet ser ut. Om den ser lite svagare eller ljusstarkare ut än senast är det med stor sannolikhet vanlig variation, inte ett tecken på något ovanligt.

Positionerna i Astronativa är astronomiskt exakta. Tolkningen är till för inspiration. · Ordlista · Villkor · Integritet · Tack