Himlen – astronomi

Kikare eller teleskop: var du ska börja

För de flesta nybörjare är ett vanligt kikare (till exempel 7×50 eller 10×50) det bästa första instrumentet: det är enkelt att använda och räcker för att visa månkratrar, Jupiters fyra ljusstarkaste månar och stjärnhopar. Ett teleskop lönar sig när du vill se finare detaljer, som Saturnus ringar. Viktigast är bländaröppningen, alltså diametern på huvudlinsen eller huvudspegeln, inte den förstoring som utlovas i reklamen.

Nästan alla som börjar titta uppåt frågar sig förr eller senare vad de ska köpa. Svaret beror på dina mål, men det finns en bra utgångspunkt: kikare.

Därför är kikare en bra start

Kikare är enkla. Du håller dem med båda händerna, tittar med båda ögonen och ser en upprätt bild. Du behöver inte montera något eller balansera något stativ, och de är klara att använda på några minuter. Det stora synfältet gör det också mycket lättare att hitta runt på himlen.

På kikare ser du ofta siffror som 7×50 eller 10×50. Den första siffran är förstoringen (hur många gånger större ett objekt framstår). Den andra är diametern på de främre linserna i millimeter. Med ett sådant par kan du se:

• kratrarna och de mörka slätterna på Månen;
• de fyra ljusstarkaste månarna hos Jupiter, som Galileo antecknade 1610 med ett ännu enklare instrument;
• stjärnhopen Plejaderna, som breder ut sig som ett rikt stjärnfält;
• stjärnhopar, vissa nebulosor och Andromedagalaxen som en svag fläck;
• Vintergatans täta stjärnfält.

Kikare är användbara hela livet: även ägare till stora teleskop använder dem för en snabb svepning över himlen. Om du inte är säker på att hobbyn passar dig är de det första steget med lägst risk. Tips för att komma igång hittar du i Så tittar du på himlen.

De vanligaste typerna av teleskop

Teleskop samlar ljus med antingen en lins eller en spegel. Det finns tre huvudgrupper:

Refraktor. Den använder en lins som objektiv. Tuben är sluten, bilderna är skarpa och underhållet minimalt. För samma diameter kostar den dock mer än en konstruktion med spegel. Den passar för Månen, planeterna och dubbelstjärnor.

Reflektor. Den använder en konkav huvudspegel. Den mest kända varianten är newtonteleskopet. Det ger störst bländaröppning för pengarna, vilket är därför amatörer gillar det. Då och då behöver speglarna kollimeras (justeras).

Katadioptrisk. Den kombinerar linser och speglar (till exempel Schmidt-Cassegrain och Maksutov). Tuben är kort och lätt att ta med, men priserna är oftast högre.

Utöver tuben spelar även monteringen roll. En dobsonmontering, en enkel roterande konstruktion med låda och bas, är populär bland nybörjare eftersom den står stadigt och är lätt att rikta. Ett vingligt stativ kan förstöra utmärkt optik, eftersom varje vibration förstärks vid hög förstoring.

Bländaröppning kontra förstoring

Det vanligaste misstaget är att köpa efter den förstoring som utlovas. Förstoringen beror på okularet (den utbytbara lins du tittar genom) och kan ändras. Den verkliga gränsen sätts av bländaröppningen: diametern på objektivlinsen eller spegeln.

Bländaröppningen styr två saker:

1. Ljusinsamling. Den växer med objektivets area, alltså med kvadraten på diametern. En öppning på 100 mm samlar ungefär fyra gånger så mycket ljus som en på 50 mm.
2. Upplösning. En större öppning kan skilja åt finare detaljer, till exempel tätt liggande dubbelstjärnor.

Som tumregel anser amatörer att den största användbara förstoringen är ungefär två gånger öppningen i millimeter. Ett teleskop på 80 mm fungerar alltså vettigt upp till cirka 160×. Bortom det blir bilden större men svagare och suddigare. Därför säger påståenden som 500× på ett litet teleskop ingenting om kvaliteten.

Kikare har ytterligare ett tal att känna till: utgångspupillen, bredden på ljusstrålen som lämnar okularet. Du får den genom att dela öppningen med förstoringen, så 10×50 ger 5 mm. En mörkeradapterad mänsklig pupill vidgas till ungefär 5–7 mm, och den brukar bli mindre med åldern.

Realistiska förväntningar

Bilder från rymdteleskop och långexponerade astrofoton ser inte ut som det du ser i okularet. Ögat kan inte samla ljus över tid, så galaxer och nebulosor framträder som svaga, gråaktiga fläckar. Det är helt normalt, och många observatörer känner en särskild förtjusning över att ljuset har färdats i miljontals år innan det når deras öga.

Planeterna är mer givande. I ett litet teleskop visar Saturnus sina ringar, och Jupiter visar molnband och månar som byter plats från natt till natt. Venus visar faser som Månen. Färgerna är dock svagare än på fotografier.

Några saker förbättrar varje observationstillfälle:

• en mörk plats borta från stadens ljus;
• flera minuter för att ögonen ska vänja sig vid mörkret;
• stadig luft, eftersom turbulens i atmosfären ofta begränsar bilden mer än instrumentet;
• tålamod, eftersom observationsförmågan växer med övning.

Som enkel vägledning: om du vill komma igång direkt med liten ansträngning, välj kikare. Om du redan vet att du vill se planeter och finare detaljer och gärna lär dig använda ditt instrument, välj ett teleskop med den största bländaröppning du fortfarande orkar bära ut och ställa upp. Det bästa instrumentet är det som du faktiskt tar med ut.

Positionerna i Astronativa är astronomiskt exakta. Tolkningen är till för inspiration. · Ordlista · Villkor · Integritet · Tack