Himlen – astronomi

Jupiter: solsystemets jätte

Jupiter är den femte planeten från Solen och den största i solsystemet, en gasjätte som mest består av väte och helium. Den är känd för Stora röda fläcken och för fyra stora månar som Galileo upptäckte 1610 och som du kan se även med vanlig kikare.

Jupiter är den största planeten i solsystemet och ett av de ljusstarkaste objekten på natthimlen. Den är ingen stjärna utan en enorm värld av gas, med dussintals månar i omloppsbana. Oavsett om du är nyfiken på vetenskapen eller vill se den själv, här är det viktigaste.

Gasjätten

Jupiter är den femte planeten från Solen. Den kretsar på ungefär 5,2 astronomiska enheter (en astronomisk enhet är det genomsnittliga avståndet mellan jorden och Solen) och behöver nästan 12 jordår för ett varv. Diametern är ungefär 11 gånger jordens, och massan är mer än dubbelt så stor som alla andra planeters sammanlagda massa.

Planeten består huvudsakligen av väte och helium, och kallas därför gasjätte. Den har ingen fast yta som jorden: längre in stiger tryck och temperatur, och gaserna blir gradvis tätare. Trots sin storlek roterar Jupiter mycket snabbt, med ett dygn på drygt 9 timmar och 50 minuter. Den snabba rotationen drar ut molnen i parallella band, de ljusare zonerna och mörkare bälten som syns på fotografier.

Jupiter har också svaga ringar, men de är mycket tunnare och mörkare än Saturnus ringar och går inte att se med amatörinstrument.

Stora röda fläcken

Stora röda fläcken är en jättelik storm i Jupiters atmosfär, en anticyklon som är större än hela jorden. Astronomer har följt den sedan åtminstone 1800-talet. Observationer från teleskop och rymdfarkoster visar att den med tiden har krympt och blivit rundare, men stormen pågår fortfarande.

Färgen kommer från kemiska föreningar i molnen, även om deras exakta sammansättning fortfarande studeras. Nyansen varierar också, ibland en djupare orangeröd och ibland blekare. Med kikare syns den inte; du behöver ett teleskop och stilla luft.

De galileiska månarna

I januari 1610 riktade Galileo Galilei ett tidigt teleskop mot Jupiter och såg små ljuspunkter bredvid planeten som bytte plats från natt till natt. Han hade upptäckt de fyra största månarna, som senare kallades de galileiska månarna: Io, Europa, Ganymedes och Callisto. Det var ett viktigt ögonblick i vetenskapens historia, eftersom det visade att inte allt på himlen kretsar kring jorden.

• Io är den vulkaniskt mest aktiva kroppen i solsystemet.
• Europa tros dölja ett hav av flytande vatten under sin iskalla skorpa, vilket gör den till en av de mest intressanta platserna i sökandet efter beboeliga förhållanden.
• Ganymedes är solsystemets största måne, större än till och med planeten Merkurius, och den enda måne som vi vet har ett eget magnetfält.
• Callisto har en uråldrig, kraftigt kraterfylld isyta.

Jupiter har sammanlagt över 90 kända månar, men de flesta är små, oregelbundna kroppar som fångats in av dess gravitation.

Jupiter med kikare

Jupiter är ett lätt mål. Nära opposition (när jorden ligger mellan Jupiter och Solen) överstrålar den alla stjärnor och lyser med ett stadigt ljus som inte blinkar. Oppositioner inträffar ungefär var trettonde månad.

För att se månarna behöver du:

1. Kikare med cirka 7× till 10× förstoring och 50 mm linser (till exempel 10×50). Hjälp att välja hittar du i kikare eller teleskop.
2. Ett stadigt stöd: vila armbågarna mot ett räcke eller använd stativ. Minsta skakning smetar ut de små prickarna.
3. En mörk plats och lite tålamod medan ögonen vänjer sig.

Månarna ser ut som små ljuspunkter som ligger nästan på en rak linje på var sida om planeten, eftersom deras banor ligger nära samma plan. Io går ett varv runt Jupiter på ungefär 1,8 dygn och Callisto på ungefär 16,7 dygn, så mönstret ändras från natt till natt. Ibland är en måne gömd bakom eller framför planeten, och då räknar du färre än fyra. Molnbanden kräver åtminstone ett litet teleskop. Du kan också följa Jupiters möten med andra världar i en planetparad.

Uppdrag till Jupiter

Pioneer 10 gjorde den första förbiflygningen 1973, följd av de två Voyagersonderna 1979. NASA:s Galileo blev den första rymdfarkosten i omloppsbana runt planeten, från 1995 till 2003.

Idag är det viktigaste uppdraget NASA:s Juno. Den sköts upp 2011, nådde Jupiter i juli 2016 och går i en lång polär bana. Dess data hjälper forskare att förstå planetens inre, magnetfält, moln och norrsken.

Den europeiska rymdorganisationen ESA sköt upp JUICE (Jupiter Icy Moons Explorer) 2023. Den är på väg mot Ganymedes, Callisto och Europa och planeras anlända till Jupitersystemet 2031. NASA sköt också upp Europa Clipper 2024, ett uppdrag helt inriktat på att studera Europa.

Astronomi och astrologi

Allt ovan är vetenskapliga fakta. I den astrologiska traditionen har Jupiter en egen symbolisk betydelse kopplad till växt och generositet, men det är en kulturell tolkning, inte ett vetenskapligt påstående. Om du är nyfiken, läs Jupiter i astrologin.

Positionerna i Astronativa är astronomiskt exakta. Tolkningen är till för inspiration. · Ordlista · Villkor · Integritet · Tack