Himlen – astronomi

Saturnus och dess ringar

Saturnus är den sjätte planeten från Solen och den näst största i solsystemet. Ringarna består till största delen av partiklar av vattenis, från dammkorn till block stora som hus. Med ett litet teleskop och ungefär 30–50 gångers förstoring syns de tydligt.

Saturnus i korthet

Saturnus är den sjätte planeten från Solen och den näst största efter Jupiter. Det är en gasjätte som mest består av väte och helium. Dess ekvatorsradie är cirka 60 000 km, ungefär nio och en halv gånger jordens. Medeldensiteten är lägre än vattnets, och därför brukar man säga att Saturnus skulle flyta i ett badkar som var stort nog.

Saturnus behöver omkring 29 jordår för ett varv runt Solen. Ett dygn där varar drygt 10 timmar, och den snabba rotationen plattar till planeten märkbart vid polerna. Axeln lutar ungefär 27 grader, ungefär som jordens, och den lutningen avgör hur ringarna ser ut härifrån.

Ringarna: is och sten

Saturnus har solsystemets mest spektakulära ringsystem. Det är ingen fast skiva utan otaliga separata partiklar som kretsar kring planeten. Enligt NASA består de mest av vattenis, från minimala korn till bitar stora som ett hus, blandade med lite stenigt material och damm.

Ringarna sträcker sig hundratusentals kilometer från planeten, men är extremt tunna – på de flesta ställen bara några tiotal meter tjocka. De huvudsakliga ringarna betecknas med bokstäver: D, C, B, A, F, G och E. Ett brett mörkt mellanrum mellan ring B och A kallas Cassinis delning, uppkallad efter 1600-talsastronomen Giovanni Domenico Cassini.

Hur gamla ringarna är diskuteras fortfarande. Vissa forskare tror att de är lika gamla som planeten, andra att de är mycket yngre och kan ha bildats av en sönderfallen måne eller komet. Frågan är öppen, och därför är ringarna fortfarande ett aktivt forskningsämne.

Mycket av vår detaljerade kunskap kommer från uppdraget Cassini–Huygens, ett samarbete mellan NASA, ESA och den italienska rymdorganisationen. Rymdfarkosten nådde Saturnus 2004 och var verksam till 2017, då den medvetet styrdes in i planetens atmosfär för att inte förorena möjligen beboeliga månar.

Titan och Enceladus

Saturnus har fler än 270 bekräftade månar (enligt läget 2025), och antalet växer när nya upptäcks. Två av dem sticker ut.

Titan är Saturnus största måne och den näst största i solsystemet efter Jupiters Ganymedes. Med en diameter på cirka 5 150 km är den större än planeten Merkurius. Titan är den enda månen med en tjock atmosfär, som huvudsakligen består av kväve. På ytan finns sjöar och hav av flytande kolväten, främst metan och etan. År 2005 landade sonden Huygens där – den första landningen i det yttre solsystemet.

Enceladus är en liten, ljus och isig måne med en diameter på cirka 500 km. Cassini upptäckte strålar av vattenånga och iskorn som sprutar ut ur sprickor nära sydpolen. Data tyder på ett hav under isen. Strålarna matar också den breda, svaga E-ringen – den yttersta av Saturnus ringar med bokstavsnamn.

Varför ringarna ibland ”försvinner”

Ringarna är tunna och Saturnus axel är lutad. När planeten rör sig runt Solen ser vi ringarna från skiftande vinklar. Ungefär vart 14:e till 16:e år passerar jorden genom ringplanet och vi ser dem från kanten – så tunna att de nästan försvinner i ett litet teleskop. En sådan händelse inträffar omkring 2025.

Ringarna har inte försvunnit på riktigt; det är bara vår utsiktspunkt som ändrats. Inom några år öppnar de sig igen och når sin bredaste, mest imponerande lutning.

Saturnus i teleskop

Med blotta ögat är Saturnus en gulaktig, stadigt lysande ”stjärna” som blinkar mindre än riktiga stjärnor. För att se ringarna behöver du optik:

• Kikare: Saturnus ser ut som en lätt utdragen prick, men ringarna syns inte tydligt. För hjälp att välja, se kikare eller teleskop.
• Litet teleskop, 30–50×: ringarna syns tydligt som ”handtag” på båda sidor om skivan.
• Större öppning, runt 100× i stadig luft: du kan skymta Cassinis delning, planetens skugga på ringarna och några svaga band på klotet.
• Titan är lätt att se: i ett litet teleskop ser den ut som en svag stjärna nära planeten och byter plats från natt till natt.

Bästa tiden att observera är omkring opposition, när jorden ligger mellan Solen och Saturnus. Då är planeten närmast, ljusstarkast och synlig hela natten. Oppositionen återkommer med drygt ett års mellanrum. Leta efter Saturnus nära ekliptikan och använd en planetsökarapp för att hitta den. Rikta aldrig optik mot Solen utan ett riktigt solfilter.

Om du är nyfiken på hur planeten tolkas i kulturell tradition, se Saturnus i astrologin och Saturnusåterkomsten – ett ämne som är skilt från astronomin.

Positionerna i Astronativa är astronomiskt exakta. Tolkningen är till för inspiration. · Ordlista · Villkor · Integritet · Tack