Himlen – astronomi

Venus: afton- och morgonstjärnan

Den mycket ljusstarka ”stjärnan” du ser efter solnedgången eller före soluppgången är planeten Venus. Den lyser så starkt eftersom de tjocka molnen reflekterar en stor del av solljuset och eftersom den kommer relativt nära både Solen och jorden. Aftonstjärnan och morgonstjärnan är helt enkelt samma planet, sedd vid olika tider på dygnet.

Om du har lagt märke till ett ovanligt starkt ljus lågt på himlen strax efter solnedgången eller före soluppgången, var det med största sannolikhet Venus du såg. Den är den andra planeten från Solen, och efter Solen och Månen är den oftast det ljusstarkaste objektet på vår himmel. Här är vad vetenskapen berättar om den.

Varför Venus är så ljusstark

Venus avger inget eget ljus. Den reflekterar solljus, och tre saker gör att den lyser så starkt.

För det första molnen. Planeten är insvept i ett tätt molnlager som innehåller svavelsyra och som reflekterar ungefär 70 % av solljuset som når den. Jorden reflekterar ungefär 30 %. Forskare kallar denna reflektionsförmåga albedo.

För det andra går Venus i bana närmare Solen än vi gör, så den får betydligt mer solljus än jorden.

För det tredje kan den komma relativt nära oss. Som ljusstarkast når Venus en skenbar magnitud på omkring −4,6. På den skalan betyder ett mer negativt värde ett starkare ljus, så Venus överglänser med råge Sirius, nattens ljusstarkaste stjärna (Sirius).

Planeter lyser dessutom oftast med ett jämnare ljus än stjärnor, som blinkar. Det kan hjälpa dig att skilja dem åt.

Afton- och morgonstjärnan: en och samma planet

Venus går i bana innanför jordens bana, så från vår synvinkel avlägsnar den sig aldrig långt från Solen. Dess största vinkelavstånd från Solen, kallat största elongation, är omkring 47°. Därför ser du den bara i skymning: lågt i väster efter solnedgången eller lågt i öster före soluppgången.

När den syns på kvällshimlen kallas den aftonstjärnan. När den syns före gryningen är den morgonstjärnan. Det är samma värld, som rör sig runt Solen och ändrar sin position i förhållande till oss. Mönstret av jorden, Venus och Solen återkommer ungefär var 584:e dag. Gamla kulturer beskrev Venus på olika sätt, och i den grekiska traditionen hade de två framträdandena skilda namn innan man förstod att det rörde sig om ett enda objekt.

För att hitta den själv, se Så tittar du på himlen. Venus dyker ibland upp nära Månen eller andra planeter; se Planetparad för sådana möten.

En tjock atmosfär och skenande växthuseffekt

Venus är bara något mindre än jorden, men förhållandena är helt annorlunda. Atmosfären består till ungefär 96 % av koldioxid. Trycket vid ytan är ungefär 90 gånger högre än på jorden, jämförbart med att befinna sig cirka en kilometer ner i våra hav.

Den täta koldioxiden ger en kraftig växthuseffekt: solljuset kommer in, men värmen har svårt att ta sig ut. Temperaturen vid ytan är omkring 465 °C, tillräckligt varmt för att smälta bly. Venus är hetare än Merkurius (Merkurius), trots att Merkurius ligger närmare Solen. Den är solsystemets hetaste planet.

Eftersom synligt ljus inte tar sig igenom molnen har ytan studerats med radar. NASA:s rymdsond Magellan kartlade större delen av den på detta sätt på 1990-talet, och ESA:s Venus Express undersökte atmosfären och molnen. Nya uppdrag förbereds, bland andra ESA:s EnVision.

Venus roterar baklänges

Venus roterar mycket långsamt och i motsatt riktning mot de flesta planeter. Sett från ovan solsystemet snurrar de flesta planeter moturs, medan Venus snurrar medurs. Ett helt varv tar omkring 243 jorddygn, vilket är längre än dess år på omkring 225 jorddygn.

Därför skulle Solen, om du kunde se den genom molnen, gå upp i väster och ner i öster. Ett helt dygn, från en soluppgång till nästa, varar omkring 117 jorddygn. Varför Venus roterar så är fortfarande omdiskuterat, och forskare överväger flera möjliga förklaringar.

Det här är inte samma sak som ”retrograd rörelse” på vår himmel, en skenbar effekt där en planet under en tid verkar röra sig bakåt mot stjärnorna. Den förklaras i Retrograd rörelse, och dess astrologiska tolkning finns i Venus retrograd.

Venus faser

Precis som Månen genomgår Venus faser, från en smal skära till en nästan full skiva. De uppstår eftersom vi ser mer eller mindre av dess solbelysta sida beroende på var Venus befinner sig i förhållande till Solen och jorden. Månens faser beskrivs i Månfaser.

När Venus är nära oss ser den stor ut men är en smal skära. När den befinner sig på andra sidan Solen ser den liten ut men nästan full. Du kan se detta med ett litet teleskop, eller till och med med en bra kikare (se Kikare eller teleskop).

År 1610 observerade Galileo Galilei dessa faser genom sitt teleskop. De passar inte in i en modell där allt kretsar kring jorden, och de blev ett viktigt argument för den solcentrerade bilden av solsystemet.

I den astrologiska traditionen förknippas Venus med skönhet, kärlek och värderingar. Det är en kulturell tolkning, inte ett vetenskapligt påstående. Du kan läsa mer i Venus i astrologin.

Positionerna i Astronativa är astronomiskt exakta. Tolkningen är till för inspiration. · Ordlista · Villkor · Integritet · Tack