Himlen – astronomi

Chiron och kentaurerna: små världar mellan planeterna

Chiron (2060 Chiron) är en iskall småkropp, ungefär 200 km i diameter, som kretsar kring Solen mellan Saturnus och Uranus ungefär vart 50:e år. Den upptäcktes 1977 och var den första kända kentauren, en klass av objekt med banor mellan Jupiter och Neptunus som har egenskaper från både asteroider och kometer.

Nämner man Chiron tänker många på en symbol i ett födelsehoroskop. Långt innan det är Chiron dock ett verkligt objekt i rymden: en liten värld av is och sten som i stillhet kretsar kring Solen i solsystemets yttre delar. Den här artikeln håller sig till astronomin. Om den traditionella betydelsen kan du läsa i Chiron i astrologin.

Upptäckten av Chiron

Chiron upptäcktes 1977 av den amerikanske astronomen Charles Kowal, som gick igenom fotografiska plåtar från Palomarobservatoriet i Kalifornien och letade efter svaga objekt i rörelse. Det här objektet följde en ovanlig bana, långt bortom huvudbältet av asteroider mellan Mars och Jupiter. Det fick katalognumret 2060, så den fullständiga beteckningen är 2060 Chiron.

Namnet kommer från den grekiska mytologin, där Chiron var en vis kentaur som undervisade hjältar. Det valet blev ett mönster: objekt av det här slaget namnges numera efter mytiska kentaurer.

Hur ser dess bana ut?

Chiron kretsar kring Solen ungefär vart 50:e år. Banan är utdragen och sträcker sig mellan området kring Saturnus och området kring Uranus. Vid den punkt där den är närmast Solen (perihelium) befinner den sig ungefär lika långt ut som Saturnus, och som längst bort ligger den nära Uranus bana. Uppskattningar anger en diameter på omkring 200 kilometer, så den är en småkropp i solsystemet och inte en planet.

Banuppgifter för Chiron finns i NASA JPL:s databaser över småkroppar.

Vad är kentaurer?

Kentaurer är småkroppar vars banor huvudsakligen ligger mellan Jupiter och Neptunus. Namnet anspelar på de mytiska varelserna som var till hälften människa, till hälften häst: dessa objekt är lite av båda världarna, och liknar asteroider till utseende och storlek men kometer till sammansättning och beteende.

Kentaurernas viktigaste kännetecken:

• Instabila banor. De stora planeternas gravitation formar ständigt om deras banor. Beräkningar tyder på att en typisk kentaurbana består i bara några miljoner år, vilket är kort i astronomiska tidsskalor.
• Ursprung bortom Neptunus. De flesta tros komma från det avlägsna Kuiperbältet och den spridda skivan, och har med tiden knuffats inåt.
• Möjliga framtida öden. Vissa kan bli kometer i Jupiterfamiljen, medan andra slungas ut ur planetsystemet helt och hållet.
• Namn. Efter Chiron får nyupptäckta kentaurer namn efter mytiska kentaurer. Den näst upptäckta, Pholus (5145 Pholus), hittades 1992.

Forskare beskriver ofta kentaurer som en övergångspopulation, en brygga mellan de iskalla kropparna i solsystemets yttre delar och de kometer vi ser nära Solen. Mer om kometer finns i Kometer.

Mellan asteroid och komet

Chiron visar på ett tydligt sätt varför gränsen mellan de två kategorierna är suddig. Den klassades först som asteroid. 1988 blev den ljusare än väntat, och 1989 upptäckte observatörer ett dimmigt hölje av gas och stoft runt den, en koma (molnet som omger en komets kärna). Därför har den en dubbel identitet: som komet är den förtecknad som 95P/Chiron.

På så stort avstånd från Solen avdunstar vattenis inte lätt, så aktiviteten tros drivas av mer flyktiga ämnen, som kolmonoxid som lämnar ytan. Detaljerna studeras fortfarande.

Observationer när Chiron passerat framför avlägsna stjärnor (en ockultation, när en kropp tillfälligt skymmer en stjärnas ljus) har antytt strålar eller ringar av material runt den. Forskare diskuterar fortfarande hur resultaten ska tolkas, och bilden är inte klar. Det är en fin påminnelse om att vetenskapen förfinar sina svar i stället för att skynda mot säkerhet.

Chiron i astronomin och i traditionen

För astronomer utmärker sig Chiron av tre skäl: den var den första upptäckta kentauren, den visar övergången från asteroid till komet, och den hjälper oss förstå vad som händer med iskalla kroppar när gravitationen för dem mot det inre solsystemet.

Astrologin är ett annat område, en kulturell tradition. Där är Chiron en ganska ny gestalt, som introducerades efter upptäckten 1977 och ofta förknippas med bilden av den ”sårade healern”, en metafor för att reflektera över sårbarhet och lära sig av svåra stunder. Det är symbolisk tolkning och inte ett vetenskapligt påstående: en liten iskropps rörelse orsakar inte händelser i våra liv. Skillnaden mellan de två synsätten förklaras i Astronomi och astrologi – skillnaden.

Var Chiron befinner sig bland välkända världar

För orientering är Saturnus och Uranus de planeter vars banor omsluter Chirons bana. Chiron är betydligt mindre och för svag för att kunna ses med blotta ögat eller vanlig kikare; det krävs stora teleskop och noggranna mätningar. Därför beräknar appar som Astronativa dess position utifrån efemerider (tabeller med beräknade positioner) i stället för att observera den direkt.

Chiron påminner oss om att solsystemet inte bara består av åtta planeter. Det är fullt av små världar, och kentaurerna hör till de mest fascinerande: alltid i rörelse, på resa mellan olika riken.

Positionerna i Astronativa är astronomiskt exakta. Tolkningen är till för inspiration. · Ordlista · Villkor · Integritet · Tack